Kendoresa till Taiwan

Av Joakim Ström, 2023-12-11

Med kort varsel beslutade jag och min familj att göra en lite längre resa till Taiwan. Vi skulle vara borta i en månad och mestadels hålla till i mindre samhällen i den mellersta delen av ön. En hel månad utan kendo var inte en tilltalande tanke och snart föddes idén att söka upp kendoklubbar på de platser vi besökte. Kamiyasu sensei hörde talas om resan och erbjöd sig att kontakta lämplig dojo i Taiwan. Med hjälp av hans vän Okita sensei i Hiroshima fick jag en inbjudan av Luo sensei att träna i Butokuden Kaohsiung. Den ursprungliga idén att hinna med lite träning på resan fick därmed lite större proportioner.

Kaohsiung var lite längre bort och innan jag kom dit hann jag med ett besök i Taichung lite längre norrut, där jag på egen hand hade kontaktat Taichung Kendo Hall. Där blev det två pass, fredag och lördag kväll, som leddes av Wu sensei. Det var tävlingshelg och färre deltagare än vanligt. Träningen hade huvudfokus på ji-geiko och shiai (båda kvällarna inkluderade en omgång shiai där sensei agerade shinpan).

Veckan efter var det dags för resans höjdpunkt. Butokuden i Kaohsiung är en av ett antal budohallar som uppfördes av den Kyoto-baserade organisationen Dai Nihon Butoku Kai som en del av Japans försök till assimilering av Taiwan. Den byggdes 1924 och har sedan dess renoverats och används fortfarande för kendo-träning. Det är en ståtlig byggnad med ett magnifikt banjanträd framför ingången. Kommer man dit under dagen står dojons dörr öppen och besökare får fritt gå in och se sig om.

Jag kom tidigt till första passet och välkomnades av Chen sensei (陳信寰), ordförande i Taiwan Kendo federation och 11:e generationens arvtagare av Miyamoto Musashis lära. Han gav mig information om deras evenemang i mars 2024, då hundraårsdagen av Butoduden ska firas med jubilemstävling och många gäster från olika länder, för spridning till vår klubb.

Träningen inleddes av några korta övningar (suburi, kirikaeshi, och uchikomi-geiko), sedan ji-geiko resten av passet. Jag fick träna ji-geiko med flera mycket avancerade senseier, inklusive Chen sensei och Luo sensei. Jag förstod att det är en sällsynt möjlighet att få träna med Chen sensei, men också att min egen nivå var otillräcklig för att till fullo dra nytta av tillfället.

Efter träningen bjöd Chen sensei in till samkväm i kontoret intill dojon. Där bjöds på allehanda drycker, såsom öl, gaoliang, sötpotatisbrännvin och whiskey, och livlig konversation med flera intressanta personligheter. En känd kulturperson från Kina var på besök och underhöll oss med både anekdoter och xiao-flöjt. Mina språkfärdigheter var tyvärr otillräckliga och jag hade svårt att följa samtalet till fullo.

Två dagar senare var det fredagskväll och dags för ett avslutande träningspass i Kaohsiung. Träningen leddes av Li sensei och följde samma mönster som dagen innan, med övervägande ji-geiko.

Sedan bjöd Luo sensei på överdådig middag med många flaskor Taiwan Beer på restauranten ”Vildsvinet stannar en stund”. Med på middagen var även Lin sensei och min fru Yunin. Vi pratade mycket om kendo allmänt och Luo sensei bjöd på sin visdom om kendons kulturella och mentala aspekter. Jag fick höra om de verkliga grunderna för kendo, som att tänka med hjärtat, att släppa det västerländska sättet att tänka, och att avsaknad av vin gör shinaien svag. Framåt småtimmarna kom så shinaien fram, förhoppningsvis styrkt av kvällens drycker, för lite kompletterande undervisning inne i restauranten.

Därmed var det slut med kendo på resan och de återstående två veckorna i Taiwan blir en transportsträcka i väntan på att komma hem till Kibo Dojo. De möten jag haft i Kaohsiung kommer att finnas med i huvudet inför kommande träningspass. Givetvis en del teknisk instruktion att fundera och öva på, men framför allt tar jag med mig hem den vänlighet och generositet jag mött, Luo senseis visdomar som framfördes med humor och värme, och Li senseis uppmaning: Var en samuraj, inte en slagskämpe.