Två Coolingar i Fukuoka

I denna reseberättelse har jag [Max, red’s anm.] skrivit lite fritt om min och Ellen Jönssons resa i Japan hittills, och våra kendo-relaterade aktiviteter. Jag har delat in berättelsen i avsnitt som handlar om olika personer eller träningsplatser, snarare än att skriva den helt kronologiskt.

Inledning

Efter flera månaders förberedelser med lägenhet och visumansökan kom jag äntligen iväg till Japan i slutet av Juli. Jag mötte upp min flickvän Ellen i Tokyo och vi spenderade ett par dagar med att turista innan vi åkte ned till Fukuoka. Det blev dock ingen träning i Tokyo denna gång.

Vi anlände i Fukuoka den 5:e augusti. Boendet var ett mycket mysigt litet townhouse på två våningar mitt i ett av de bästa områdena för restauranger och utehäng. Ägaren var en japan som råkade vara gift med en svensk man. Huset skulle på riktigt komma att kännas som ett hem för oss, efter att den uppgraderas med ett litet inredningstillskott i form av två svettiga bogusar i vardagsrummet och ett draperi av gi och hakama i hallen, varav inget någonsin blev särskilt torrt. Allt var bra med hemmet, tills gatukatterna bestämde sig för att göra vår mini-bakgård till deras dass.

Dagen efter inflyttning begav vi oss till närmaste kendobutik. Efter en 20 minuters promenad var mina kläder helt genomdränkta av svett. Det var varmt och fuktigt, ca 36 grader, och jag började bli ganska nervös inför första passet dagen därpå. I affären möttes vi av en gammal gumma som hjälpte oss att hitta shinaier och hälskydd, medans jag stod parkerad framför fläkten och försökte se levande ut. Ellen fick sköta det mesta av snacket, eftersom min japanska var lite knacklig. När vi skulle gå gav hon oss var sin flaska kallt kornté för att inte få akut vätskebrist. Jag hade nog inte dolt mitt lidande särskilt bra. Efteråt gick vi till närmsta uniqlo och köpte en ny uppsättning kläder åt mig, då mina hade börjat stinka.

Genom landslagscoachen Arai-sensei hade jag fått kontakt med en Komori Toshiya-sensei som skulle introducera oss till Fukuoka Universitetets (Fukudai) kendoklubb. De är ett av de bättre universitetslagen i Kyushu och deras damlag vann (!) All Japan University Kendo Championships förra året. Eftersom att jag bara hade tränat kendo ca 2 ggr i veckan under sommaren började jag bli lite nervös för min kondition och deras nivå.

Även om jag tyvärr endast lyckades träffa Komori-sensei i person en gång, så har vi haft mycket kontakt via instagram. Komori-sensei är kendolärare på ett gymnasium i Kita-kyushu. Det märks att han har ett stort driv för kendo med många bra idéer som t.ex. att lära barn engelska genom kendo. Han skrev även två artiklar om mig (utifrån samma intervju) som han publicerade på både sin egen och en annan blogg. På sin egen blogg skriver han reflektioner bl.a. utifrån intervjuer med olika sensei. Han vill även sprida internationella kendokas berättelser kring kendo. Här finns en länk: https://note.com/toshiya_komori19/n/n0d319abc1428

Första träningen

Nästa morgon mötte vi upp Komori-sensei som tog oss till träningsanläggningen i Fukuoka University. Min nervositet lättades lite när han berättade att de hade en helt ny anläggning med något helt magiskt: “COOLING”. I entrén kom en japansk/brittisk kvinna fram till oss och var väldigt lättad att hennes son hade några andra utlänningar där, eftersom han var så nervös.

Huvudtränaren, Kamda sensei, gav ett tryggt intryck, vilket gjorde att min egen nervositet började lugna sig.

Efter uppvärmning och några kirikaeshi övningar hade min nervositet släppt helt. Min kondition var inte så dålig och jag kunde hänga med hyfsat bra hittills, och det var väl inte så mycket kvar innan paus… Det enda problemet var att det var snorhalt golv… Trodde jag… Sedan började oikomi, som är något av en svaghet hos mig. Tempot var högt på alla elever och svårigheten på övningarna ökade successivt, samtidigt som jag blev tröttare och tröttare. Jag fick kämpa för att behålla stabiliteten i bålen medan jag halkade runt som bambi i vändningarna. Både kropp och hjärna fick jobba på maximal kapacitet. En av eleverna förklarade övningarna på japanska och jag var tvungen att förstå sekvenserna som ändrades två gånger varje omgång. “Kore ha Amakunai” sade han innan en av de sista övningarna. Det kan indirekt översättas till “Det här är inte lätt”. Han sa att jag skulle göra mitt bästa och att det inte gör något om jag inte lyckas. “Äh” tänkte jag “Så svårt är det inte” och gick sen och misslyckades med övningen, både som kakkarite och motodachi. Det började bli varmt – även med cooling. Inte så konstigt eftersom 40 killar och 20 tjejer i 18-22 års åldern (och Max+Ellen, 30+ år) köttade på i maxfart.

Efter en timme hade vi överlevt halvvägs in i träningspasset. Efter 10 minuters paus körde vi igång igen med valfria tekniker i samma grupper som tidigare. Alla var märkbart trötta, så det var lite lugnare tempo. Till sist körde vi jigeiko. Eller ja, varje träning avslutades med 10 min kakkarigeiko, men det försökte jag tänka bort.

Detta var träningsupplägget för de flesta ordinarie pass, och något jag och Ellen skulle utsätta oss för ca 3 ggr i veckan under de kommande två månaderna. Första månaden var det dessutom endast morgonträning eftersom eleverna hade sommarlov, och det är ingen hemlighet hur jag känner för det. Några senare pass stötte vi även på regerande europeiska mästaren Moutarde och de franska damernas lagkapten Loidi.

Fukudai hade även sommar-träningsläger som hölls under tre heldagar i augusti. Tyvärr kunde vi bara vara med på halva, men det var rätt tufft ändå. Oikomi övningarna gjordes istället på träningshallens längd (kanske 3 st kibo-längder) och det blev massor med kakkarigeiko och kirikaeshis. Jag fick chansen att köra en kakkarigeiko mot Kamda sensei, och lyckades först snubbla på min hakama och sedan halka med huvudet först. Han gav mig lite tips om hur jag skulle hålla mig stabil, vilket jag försökte hålla i åtanke under resten av tiden på Fukudai.

Under tiden på Fukudai gav Kamda sensei mig också några andra råd, bl.a. om fotarbete vid hiki-waza och om att hugga mer avslappnat under oikomi (lättare sagt än gjort).                                                                    

Tränings-shiai

Även om jag tyckte att jigeiko under det första passet hade gått helt okej, började jag efter några pass inse att det kanske fanns en liten nivåskillnad mellan mig och eleverna på skolan. Jag kämpade fortfarande med att lära mig oikomi-övningarna och förlorade varenda ippon-shobu, även om jag ibland hade bra lägen. Det var inte så konstigt – eleverna var 8-12 år yngre än mig och hade tränat 6 ggr i veckan i en “bördig” miljö sen de gick på lågstadiet. I mitt inre skyllde jag också på att golvet var väldigt halt, vilket jag inte är van vid (jag intalade mig själv att jag skulle vänja mig).

Hur stor skillnad det var insåg jag inte förrän jag fick delta i tränings-shiai mellan förstaårseleverna. I shiai kunde jag knappt röra mig, och än mindre skapa ett läge för ippon. Om jag t.ex. försökte göra en hiki-waza så halkade jag och motståndaren tog direkt tillfället i akt att göra sin egen hiki. I slutändan förlorade jag 3 matcher och körde en oavgjort, utan att ha gjort en enda ippon.

Mitt självförtroende tog ganska hårt åt sig. Inte bara på grund av förlusterna i shiai och jigeiko eller att övningarna var svåra – jag var ju där för att få spö och bli bättre. Det tuffaste var nog att känna att man var i vägen när man inte förstod övningarna och att man inte kunde göra ett tillräckligt bra jobb som motodachi. Dessa elever var enormt seriösa och många pluggade på universitetet för att kunna bli professionella på något plan. De hade kanske bara sin universitetstid kvar för att visa vad de går för inom kendovärlden innan de skulle behöva ge sig in i det japanska kugghjulet. Jag hade också svårt att tala med studenterna som inte kunde så mycket engelska. Under de kommande veckorna fick jag jobba med dessa känslor. Samtidigt blev jag successivt bättre på att förstå både japanska och träningsupplägget, vilket gjorde mig lite smidigare. Det skulle dock dröja till tredje sista träningspasset med Fukudai innan jag vann min första ippon-shobu (med en annan elev som shinpan).

Styrbjörn ringde mig också efter någon vecka för att ge lite uppdateringar från landslagsmötena och träningen hemma. Att prata med honom gav mig lite extra styrka att fortsätta min träning.

Vi insåg snabbt att vi skulle behöva någon vilodag från kendo i veckan om vi skulle köra i elevernas tempo. Jag ägnade också någon dag i veckan åt suburi och/eller fysträning, men det är snarare skadeförebyggande.

Moriyama-sensei

Ellen började träna kendo i Fukuoka under ett utbytesår på gymnasiet. Hon har fortfarande god kontakt med sin första kendotränare, Moriyama-sensei, som bjöd in oss att komma och träna på Ellens gamla flickskola Futaba High School. På Futaba möttes vi av ett tappert gäng på 5 tjejer som gick i 1:a till 3:e ring. Det fanns ytterligare 5 medlemmar, som inte kunde delta pga studier.

Tjejerna gjorde nästan alla suburi, även hayasuburi, med suburito (tjock och tung bokken). Tempot var ändå högt, vilket var imponerande med tanke på tjejernas nätta storlek.

Jag och Ellen var med på uppvärmningen, men fick sedan titta på under övningarna. Vi fick även sitta på sensei-sidan vid seiretsu, vilket kändes lite olustigt när det var två 7 dan med.

Även om några av tjejerna var relativt nya, så small det bra om alla när de gjorde men och de hade bra kiai!

Under jigeiko kunde jag få tillbaka något av mitt självförtroende – Golvet hade bra grepp och jag var fysiskt starkare och var nog lite mer erfaren iallafall. Dock var det en eller två som var farliga! Efter varje jigeiko kom de också fram och bad om råd. Det var lite läskigt, framförallt med de mer erfarna eleverna som ändå hade tränat sen mellanstadiet. Det finns nog bättre personer än mig att få råd ifrån i Japan. Jag gjorde dock mitt bästa att analysera och ge dem riktiga råd på min knackliga japanska.

Jag fick även köra med Moriyama sensei och Kobayashi sensei. Även om de var närmare 70 år fick jag kämpa för att få något gjort. Moriyama sensei gav mig efter träningen beröm för att jag inte reagerade med att blockera och för att jag utnyttjade hans blockerings-reaktion för att göra kote. Det var något han trodde skulle fungera mot universitetsstudenterna. Vi tränade med Futaba high school ungefär en gång i veckan. En gång kom ett helt gäng  med 7 dan sensei för att hjälpa tjejerna att förbereda inför tävling. Jag fick många bra råd av dem att reflektera på. Dock började jag här inse att jag borde skriva ner alla råd och mina egna insikter, för det började bli väldigt mycket. I samtal med Arai-sensei gav han mig också rådet att fokusera på en sak i taget, för att inte bli förvirrad. På träningarna hos Fukudai var fokus i början framförallt på fotarbete och att stabilisera kroppen.

En annan gång följde vi med till Chikushi Jogakuen, ett av de bästa kendo gymnasierna för flickor i Fukuoka. De bästa där var riktigt vassa och huvudtränarens kamae var en av de starkaste jag stött på. På några minuters keiko hade han lyckats trötta ut mig helt. Huvudtränaren sa att jag hade “Hachi-dan kamae”, men att jag måste vara mer övertygande i min seme. t.ex. seme mot men när jag vill göra kote och seme mot kote när jag vill göra men. “Hachi-dan kamae” var nog en liiten överdrift, men det var kul att höra ändå. Jag är enormt tacksam att Moriyama sensei introducerade mig och Ellen till så bra senseier som kunde ge oss råd. På den ordinarie universitetsträningen var det mest att kötta på och inte så mycket instruktion.

Moriyama sensei bjöd oss också på middag med hans fru ett par gånger. Det var mat i överflöd och vi lyckades alltid hamna på en liten snack-bar nära hans hem, där vi sjöng karaoke och snackade med stammisarna tills kl. 2-3 på natten. Det märktes att han var mycket stolt över Ellen eftersom hon hade fortsatt med kendo genom alla dessa år. Av hans 100-tals elever genom åren, som främst bestod av tjejer, hade endast ett 20-tal fortsatt efter gymnasie- eller universitetstiden. Dessutom hade Ellen tävlat för Sveriges landslag, något han var mycket mån om att berätta för alla.

Vi fick även komma på Futaba kendoklubbs grillparty hemma hos sensei, med eleverna och deras föräldrar. Klockan var bara 11 på dagen, men jag lyckades bli lite lullig där med, eftersom jag råkade nämna att jag gillade cognac och sensei ställde en flaska framför mig och ett stort glas med is. Föräldrarna verkade tycka att det var kul att vi var där. Vi blev nog en bra ice-breaker eftersom det var första gången många av dem träffades.

Att dricka alkohol går dessvärre inte så bra ihop med träning, och framförallt inte träningen på Fukudai. Även om nästa träning var två dagar efter vi varit ute med Moriyama sensei kände jag mig ännu inte helt återhämtad. Även en eller två enheter kvällen innan gjorde att träningen kändes mycket tyngre. Vi kom snabbt underfund med att det inte är hållbart, även om man ofta blir bjuden.

Sista helgen innan vi lämnade Fukuoka tog sensei oss till ett ställe nära där vi bodde i Tenjin. Med sig hade han fyra shinaier i present, utan shinaifodral. Så vi fick knata runt med dessa mitt på den mest livliga gatan i Fukuoka, något som är lite udda även i Japan. När hans fru undrade varför han inte tagit med sig något fodral ryckte han bara på axlarna. Några sneda blickar fick man på gatan i alla fall. Efter restaurangen tog de oss till ännu en karaoke snackbar där de hade haft sin bröllopsfest för många år sedan. Efter ett fantastiskt omhändertagande med många råd och skratt under två månaders tid vinkade vi denna gång iväg dem i sin taxi för en sista gång. Det kändes som att Ellens första sensei även hade blivit min sensei.

Då slog det mig hur sorgligt det skulle bli att lämna Fukuoka och det liv vi hade kommit in i där på bara två månader.

Träning med Arai-sensei i Saitama

Eftersom landslagscoach Arai-sensei var på besök i Saitama till följd av jobb, åkte jag och Ellen till Tokyo i början av september för att träna med honom. Vi bodde i ett mysigt område i norra Tokyo som heter Kita-senju, där det fanns många kaféer och barer. Eftersom att Arai-sensei hade jobb under dagarna var vi tvungna att ta oss ca. 40 min med tåg till Misato highschool och träna från kl. 7 tills eleverna började vid kl. 8. Här fanns ingen “cooling” och även fast det var tidigt på morgonen var det 32 grader ute. En elev kom på morgonen. Han hade kört Jodan i 3 veckor och övade med oss. Totalt var vi 5 personer, och trots att det var varmt och kvavt var det två roliga pass med egna övningar och jigeiko.

På vägen hem var jag också tvungen att köpa en ny t-shirt båda gångerna, för att inte riskera att bli utslängd från tunnelbanan. Det finns en anledning till varför Saitama (“Dasaitama”) anses som den tråkigaste staden – Där finns inga träd som skuggar och svalkar, det är närmast en öken.

Arai sensei hade även bokat in ett tredje pass i det kommunala sportcentret, tack och lov på eftermiddagen. Det blev ett privat pass där jag fick instruktion på landslagets övningar. Det var bara en timme, men eftersom att det var så varmt och fuktigt blev jag ganska utmattad.

Innan passet var jag även förbi Eiko budogu och beställde en ny bogu! Det var väldigt kul och det blev några ändringar i mina beslut innan jag landade i vad jag skulle ha. Utanför butiken kom butikschefen i all hast och introducerade sig. Han hade tränat med flera av våra landsmän och undrade hur det var med Göran, Styrbjörn och några andra. I slutändan kom jag sent till träningen.

Vi gjorde egentligen inte så mycket mer i Tokyo förutom att träna kl. 7, såsa hemma några timmar och sedan ge oss ut för att äta mat. Första dagen råkade vi i och försig traska 17000 steg i Tokyo. Vi åt också en väldigt god och väldigt försenad 30-års middag på en Teppanyaki restaurang.

Nishitakamiya kenrenkai

En av föräldrarna på BBQ hemma hos Moriyama sensei erbjöd oss skjuts hem och berättade om en förening där kendokas i alla åldrar träffades och tränade tillsammans. Båda hennes barn hade tränat där och hon sa att vi var mycket välkomna att komma dit.

Vi begav oss till träningen på lördagen efter att vi kommit hem från Tokyo. Ellen hade knappt återhämtat sig från förkylningen och jag kände mig lite matt efter veckan. Under uppvärmningen började det spöregna ute och det fanns ingen “COOLING” där. Fukten låg snart tjock i lungorna och trots att man svettades litervis kände man ingen svalka. De varnade flera gånger att vi skulle dricka ordentligt och att ta pauser så ofta vi behövde. Jag hade dock inte fått med mig någon vattenflaska och ellens tog snabbt slut. Medan Ellen satte sig och vilade mitt i, tyckte jag att jag kunde pusha igenom det, något jag lite senare fick svälja. Hon som hade tagit dit oss bad sin dotter att springa och köpa Poccari Sweat till oss, vilket räddade oss från den mest akuta vätskebristen. Efter någon tvångspaus och en och en halv timmes träning + lite motodachi åt barnen trodde vi att det var över. Vi hade dock missförstått: det var ytterligare 1 timmes jigeiko med alla 7+ dan sensei som dykte upp från ingenstans. För vår hälsas skull avstod vi och körde “mitorigeiko” istället, dvs. tittade på.

Det lämnade dock en liten bitter smak av förlust på läpparna så jag ville tillbaka för revansch innan vi lämnade Fukuoka. Det var också en väldigt trevlig miljö, där alla nivåer och åldrar kunde träna i olika grupper. Det hela liknade träningen hemma på Kibo. Det gav ett välbehövligt kontrast till träningen på Fukudai.

Vi gav oss in på en andra runda veckan innan vi lämnade Fukuoka. Denna gången var det fortfarande fuktigt och varmt, men inte fullt så farligt. Både jag och Ellen var också bättre förberedda och i bättre dagsform. Träningen tog, men det var tuffare på Fukudai. Sedan körde vi jigeiko mot senseierna. Mot en av 8 dan sensei fick jag göra kanske 30-40 men-uchi efter vår jigeiko, för att lära mig att hugga rätt. Han var också lurig att köra mot, så det var riktigt kul. Jag hade flera bra jigeiko och fick många bra tips om korrekt placering av händerna i kamae och tenouchi i men och kote.

All Kyushu University Championships

Jag och Ellen råkade nämna att vi ville komma och titta på när Fukudai tävlade på All Kyushu University Championships. En av tjejerna i klubben snappade upp detta och sa att de kan ordna så att vi kan åka med dem på morgonen. Först skulle bussen gå kl. 8, men sedan ändrades det till kl. 7. Kvällen innan hade vi varit ute med Moriyama-sensei, så vi hade väl inte sovit många timmar. Trots det hakade vi på (i tid!). Efter en timmes väntande i bussen utanför arenan (som inte hade öppnat än) kunde vi äntligen ta en plats framför shiajosarna. Sedan var det lite mer väntande på uppvärmning (som iof var roligt att se på) och diverse tal. Arenan hade ingen “COOOLING” (!!?) så det blev snabbt svettigt, inte minst för spelarna. Till följd av detta mådde inte jag och Ellen sådär jättebra, men när tävlingen väl drog igång blev det fullt fokus. Det var helt underbart att se så mycket bra kendo i verkligheten! Vi hade ju tittat på många träningsmatcher på Fukudai under deras prep, vilket var väldigt kul och givande, men tävlingen tog verkligen fram det lilla extra.

Tyvärr åkte grabbarnas lag ut i andra rundan mot Kyushu Sangyo University (något som Moriyama sensei, en Fukudai alumni, skakade på huvudet åt). Matchen avgjordes efter en hisnande Enchou som kunde gått åt vilket håll som helst. I finalen av herrarnas tävling vann Kanoya Sports University mot Beppu University. Båda lagen hade enligt mig snäppet bättre kendo än resten av lagen, men Kanoya Sports hade ett klart övertag även där. Senare fick jag höra att de kniper de duktigaste spelarna som inte tar sig till universitet i Kanto.

Jag och Ellen pratade om att gå så fort tjejerna var klara, eftersom vi mest satt och sov mellan matcherna. Tjejerna hade andra planer och tog sig hela vägen till final. Tyvärr förlorade de mot Kanoya Sports efter en tapper match. De säkrade i alla fall en plats i All Japan University Championships.

Det var fantastiskt att se och vi ser fram emot att kolla på All Japan Kendo Championships (ej universitet) som går i Tokyo 3/11 (imorgon i skrivande stund!), dit vi har köpt biljetter.

Avslut

Vår kendoresa i Japan är inte slut ännu. Under Oktober månad har vi rest utan våra kendogrejjer. Vi har varit i Osaka, Wakayama, Nara, Himeji, Ishigaki och Okinawa. Det har varit fantastiskt, men man har fått lite kendo-abstinens och en viss skuldkänsla att man inte till fullo nyttjar träningen som finns i Japan. Jag har dock tänkt massa på kendo, både vid förberedelse inför uppföljningsmöte med Arai sensei och genom olika uppgifter i en distanskurs om coaching. Jag kollar också på landslagets träningsvideor varje vecka och det var väldigt kul att se hur mycket bättre alla hade blivit!

Under SKO följde jag tävlingen via resultattavlan. När Göran, Markus och Styrbjörn förlorade blev jag förtvivlad. Motståndet på EM nästa år kommer att vara hårt. Jag kände att jag också måste träna hårt för att kunna bli bättre, men att mina händer var bundna. Jag var långt ifrån min bogu och hade ingen träning inplanerad på två veckor.

Känslor från vistelsen i Fukuoka kom tillbaka. Jag ifrågasatte om jag verkligen blivit bättre under dessa två månader. På vissa plan känner jag mig sämre. Jag oroade mig också över att tappa konditionen och annat momentum inför resten av resan. Jag saknade den träning som känns så trygg hemma i Stockholm, där jag känner alla och kan språket. Mest av allt saknade jag också möjligheten att träna och bli bättre tillsammans med mina vänner.

Nu har tiden gått och vi befinner oss i Tokyo i några veckor, tillsammans med Isak N och William. Sedan planerar vi att fara till Hokkaido. Det känns skönt att vara omgiven av sina  klubbmedlemmar igen. Senare kommer även Phoung. Vi har kört två pass på Aida-dojo i Urawa, Saitama och har vårt första pass på Waseda University inplanerat på tisdag. Utöver detta är vi inbjudna till diverse dojos runt om i Tokyo. Kontentan är att det nog löser sig med träningen. Nu börjar även hela Japan få en slags “Cooling”´.

Lite avslutningsbilder